Slagsida

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Slagsida
Av , 08 oktober, 2017 20:47

Läs om den nya boken ”Slagsida”

Realism eller illusion

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Realism eller illusion
Av , 30 juli, 2016 19:25

Forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget har givit ut en bok som tar upp frågan kring interaktionen mellan svensk utrikes- och försvarspolitik. Var den politiska ledningen reellt beredd att utnyttja såväl politiska som militära medel vid kriser som kunde ha berört Sveriges nationella säkerhet? Fanns den mentala beredskapen att utnyttja militära medel i fredstid? Var Sveriges kapacitet att värna svenskt territorium också med militära medel trovärdig för att kunna fullfölja den deklarerade militärt alliansfria politiken?

Forskningsprojektet beskriver boken på följande sätt:

Boken är en antologi uppsatser om Sveriges säkerhetspolitik under det kalla kriget. Den har initierats inte bara av förhållandena i det kalla krigets Sverige utan också på grund av den nya situation i Östersjöregionen som har skapats av Rysslands agerande. Den företer t ex stora likheter med förhållandena i regionen under det kalla kriget. Centralt för antologin är frågan om den svenska säkerhetspolitikens realism under det kalla kriget.

Antologin tecknar den svenska säkerhetspolitiken i ett långt tidsperspektiv. Den analyserar tillkomsten av 1968 års omvälvande försvarsbeslut och värderar periodens svenska försvarspolitik i militära termer. Den relaterar säkerhetspolitiken till Sveriges militära alliansfrihet och undersöker hur supermakterna uppfattade svensk säkerhetspolitik. Den avslutande delen ställer tankeväckande och delvis nya frågor om den svenska säkerhetspolitiken under det kalla kriget.

Forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget inbjuder till ett seminarium om Sveriges säkerhetspolitik under det kalla kriget. Centralt för seminariet är frågan om den svenska säkerhetspolitikens realism under det kalla kriget.

Seminariet äger rum på försvarshögskolan torsdagen den 15 september 2016 mellan klockan 14:00 och 16:30.

Ett begränsat antal böcker kommer att finnas tillgängliga att köpa för 100 kronor styck.

Program för seminariet framgår av länken nedan.

Nödvändig försvarspolitik

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Nödvändig försvarspolitik
Av , 22 juli, 2016 15:04

Stöd åt svensk säkerhetspolitik.

Fram till 1960-talet utvecklades den svenska krigsorganisationen i paritet med omvärlden. Under den andra perioden uppstod politiska behov att göra ökade satsningar inom välfärdsområdet. Statens inkomster räckte inte till för att både finansiera en krigsorganisation i paritet med omvärlden och ökad välfärd.Försvarspolitiken tappade i realism. Sverige behandlades isolerat samtidigt som man bortsåg från att:

  • Sverige är en del av det geopolitiska området Skandinaviska halvön inklusive Finland,
  • det i grunden är tröskeleffekten som är krigsavhållande samt
  • Sveriges kapacitet att värna svenskt territorium också med militära medel är trovärdig för att Sverige ska kunna fullfölja den deklarerade militärt alliansfria politiken.

Utrikespolitiken och diplomatin fick ”ta över” stora delar av ansvaret som tidigare låg på försvarspolitiken. Det framgår också ganska tydligt att det fanns en rädsla att utnyttja utrikes- och försvarspolitiken i realiteten. Den ”ja-sägande” attityden till ”den starkes rätt” är uppenbar.

Jag utvecklar detta på min hemsida som nås via länken:

Försvarspolitikens realism

Försvarspolitikens realism

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Försvarspolitikens realism
Av , 22 juli, 2016 12:12

Stöd åt svensk utrikespolitik

Enligt min mening ska Sverige kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella militära insatser. Sverige ska kunna bidra till frihet och säkerhet i första hand i vårt närområde men också i Europa och inom världen som helhet. Bidragen ska i första hand avse resurser som efterfrågas för att hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen.

Under andra världskriget tjänade oss neutraliteten väl. Detta konstaterande är en myt och är moraliskt ihåligt. Uttrycket är myntat av svenska politiker som en konsekvens av att de inte vill eller vågar stå till svars för det bristande sambandet mellan ställda militära krav och den ekonomi som ställts till Krigsmaktens/Försvarsmaktens förfogande.

Det är fel när politiker först bestämmer hur stort försvar Sverige ska ha, med hänsyn till hot, och sedan låter bli att ta ställning till risker.

Det kan i detta sammanhang ställas en mycket berättigad fråga: ”Vad menas med begreppet neutralitet?” Härstammar begreppet från medeltiden och trettioåriga kriget? Eller från Augustinus – rättfärdigheten och lögnen?[1] Eller från Grotius som hävdade att en stat kunde förklara sig stå utanför en konflikt andra stater emellan?[2] Eller enklare – den stat som i dag förklarar sig neutral vill inte ta ställning till vad som är rätt eller fel då staten är beroende av bägge sidorna i den konflikt som uppstått? En stats agerande som anpassas till den för tillfället starkaste aktören.

Stig Synnergren har talat om den ”symboliska svenska neutraliteten”.[3] Att inte våga välja utan fortlöpande anpassa utrikespolitiken till det dagsaktuella läget i omvärlden! Olof Palme har betonat värdet av att Sverige har förtroende i omvärlden att vare sig stå på den ena eller andra militäralliansens sida.

Vi kan ha ett hur starkt försvar som helst – men börjar omvärlden tvivla på vår alliansfrihet begränsas ändå möjligheterna att föra en oberoende neutralitetspolitik. Därför är alltid utrikespolitiken vår första försvarslinje.

Å andra sidan – tror man inte på att vi har förmåga att värna vårt territorium också med militära medel kan inte heller neutralitetspolitiken fullföljas. Med hjälp av försvaret skall vi värna vårt territorium i fredstid. Vi skall kunna avvisa den som kränker vårt luftrum eller våra vatten. Och vårt försvar skall ha en sådan styrka att den som planerar ett angrepp i krigstid tänker sig för inför de risker ett sådant företag innebär.

Detta är de två dimensionerna i den svenska säkerhetspolitiken. [4]

Historien visar på många exempel. Sverige var inte militärt förberett när andra världskriget bröt ut och blev tvunget att acceptera de tyska kraven. Exporten av järnmalm till den tyska industrin, transittrafiken genom Sverige av permittenter från Norge och Engelbrechtdivisionen är några exempel. Denna svaghet var på väg att dra in Sverige i kriget. Efter det att Tyskland hade angripit Sovjetunionen och de allierade vunnit på flera fronter kunde Sverige minska sitt beroende av Tyskland. Detta var således inte en följd av ökad svensk försvarsförmåga utan en följd av de allierades militära framgångar.

Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta utrikespolitiska beslut som gagnar Sverige.

Omvärlden – utveckling

Prolog

Om vi startar med att betrakta den del av Europas historia som börjar med renässansen, reformationen och de stora upptäckterna och fortsätter till det jag vill kalla det mörka 1900-talet, kan man peka på några faktorer som förmodligen kommer att återfinnas hos framtida historieskrivare.

*       Europas uppnådda dominans i världen.

*       Kontinuiteten i europeiska människans världsbild – kristendomen.

*       Likhet med antiken – frigjordhet och individualism.

De drivande krafterna för all utveckling är utbildning, kunskap samt den vetenskapliga och dess avläggare tekniska utvecklingen. Detta har spelat stor roll för Europas dominerande ställning i världen.

Den första synliga indikationen på detta har varit uppkomsten av andra maktpolitiska centrum utanför Europa med förmåga att självständigt hävda sina intressen. Exempel på detta är USA:s och Latinamerikas frigörelse samt Ostasiens antydan till en ny geopolitisk stormakt.

Ytlig betraktelse

Nästan femtio år efter andra världskrigets slut har Europa pånyttfötts. Det som hänt innebär att Europas karta än en gång har ritats om. Den forna Sovjetrepubliken har försvunnit och autonoma stater uppstått. Östersjöns karta ser ut som på 1500-talet.

Europeiska unionen har vuxit fram ur andra världskrigets ruiner. Framsynta män formade Kol- och Stålunionen för att gemensamt hålla reda på de för krigföring främsta strategiska varorna i det ”demokratiska Europa”.

Europas historiska bakgrund

Europas historia är intimt förknippad med den hellenistiska kulturen, Romarrikets uppkomst och splittring samt kristendomen.[5]

I den grekiska kulturen kom humanismen att stå i ett intimt förhållande till demokratin.[6] Friheten är främst en fråga om människans inre liv, en moralisk och inte en politisk fråga. Det är i grunden inte frihet utan rätt som lagt grunden för den konstitutionella statsstaten ur vilken den grekiska demokratin växte fram.

Även Romarriket har lämnat bidrag till det västerländska rättssystemet. En del i den romerska rätten gällde enbart för romerska medborgare. En annan del gällde förhållandet mellan romerska och icke romerska medborgare. Denna kan till del utgöra grunden för begreppet folkrätt. Och därmed skulle man kunna dra slutsatsen att den romerska rätten har legat till grund för vår tids folkrätt och därmed vår syn på de mänskliga rättigheterna. Ove Bring konstaterar i någon mån (min kursivering) då den romerska rätten inte tog som sin utgångspunkt i rättigheterna som sådana.[7]

Brytningen mellan Romarriket och kristendomen samt Romarrikets delning och undergång följde denna gamla syn, där den traditionella sofistiska statsstaten från grekisk tid återspeglades i det Östromerska riket medan humanismen och individens frihet återspeglas i det Västromerska riket. Ryssland och delar av de östeuropeiska staterna har staten som det centrala maktinstrumentet medan Västeuropa har utvecklats med människan som individ i centrum, där staten är en sekundär företeelse som har till uppgift att ta ansvar för det som medborgarna gemensamt önskar. Denna gemensamhetsönskan har i sin tur grundats på en framvuxen historisk, religiös och etnisk samhörighet.[8]

Västeuropas utveckling är till många delar liktydig med det tyskromerska kejsardömet som under 1800-talet hade sin kärna i dubbelmonarkin Österrike – Ungern.[9] Det är värt att notera att den tyskromerska kejsarvärdigheten icke gick i arv utan kejsaren valdes. Kejsardömet kan sägas ha utgjort dåtidens EU. När kejsare Frans-Josef avsade sig denna värdighet i mitten av 1800-talet kom det inget i dess ställe. Europa var splittrat. Försök till enande av furstendömen resulterade i bildandet av Italien och att det tyska riket enades under ledning av Preussen.

Det mörka 1900-talet

Jag påstår att ljuset släcktes i Europa 1914.[10] Den positiva utvecklingen inom de europeiska staterna i alla aspekter och den gränslöshet som då existerade dog ut. Ett försök att återställa detta under mellankrigstiden motverkades av rigida segrarmakter. Nittonhundratalet kan inte betecknas annorlunda än som en enda stor katastrof för Europa. Vid nittonhundratalets början stod Europas stater på höjden av kulturell, vetenskaplig och ekonomisk utveckling. De senaste årtiondenas utveckling hade då varit makalös och framtidstron var enorm. Allt detta gick upp i rök under första världskriget, ett europeiskt inbördeskrig i eld och död.

Ur detta kaos och denna misär föddes ett antal nygamla stater och nationalstaten gavs därmed en mycket dålig start.

Redan på 20-talet uppkom en idé om att ena Europa genom samarbete och därmed förhindra förnyade krig och andra konflikter genom Paneuropaunionen. Paneuroparörelsens humanistiska och kristna livssyn stod dock i skarp kontrast till våldsideologierna på 30-talet. Tanken dog ut och andra världskriget utbröt med ännu värre galenskaper och större förödelse än under det förra kriget. Europa delades i en omänsklig järnridå som splittrade Europa i två delar som det aldrig varit tidigare. Därmed var också Europas framtida utveckling beseglad för resten av nittonhundratalet.

Framtid och konsekvenser på sikt

Europas framtid

Alla europeiska stormakter eller imperier från 1914 är nu i spillror. Det Sovjetiska sammanbrottet innebar att det ryska imperiet föll samman för andra gången under samma sekel.

Den bipolära maktbalansen och bildandet av EG/EU har bidragit till att förhindra fler förödande inbördeskrig mellan Europas stater och började återge Europa dess roll i världen. Dock ej den ställning Europa hade vid seklets början.

Den ökade kommunikationsförmågan över länders gränser bröt de totalitära staternas möjligheter att isolera sig.

Paneuroparörelsen återuppstod i slutet av 1980. Det symboliska öppnandet av järnridån som innebar att DDR rasade kom till på initiativ av ärkehertig Otto von Habsburg (son till den siste kejsaren i Österrike-Ungern) och ungerske premiärministern Imre Pozsgay.[11]

Jugoslaviens tragedi har sin grund i segrarmakternas agerande efter första världskriget. Efter andra världskriget var de europeiska staterna oförmögna att agera även om de hade stöd av FN, Nato och EG/EU.

Dagens statsmän (om vi har några) borde inse att Chamberlains ”appeasement politics” ej skall belönas utan mötas med maktmedel.[12]

Tjeckoslovakiens delning verkade vara förutbestämd. Under trycket av vad som hänt i Jugoslavien fanns det till slut bara en väg om inbördeskrig skulle kunna undvikas, en separation.

Investeringar kan ge en lovande framtidsbild. Att integrera de ”nya staterna” i EU och övrig gemenskap är ytterligare ett steg i rätt riktning.

Var finns farorna?

Inbördeskrigen på Balkan i samband med Jugoslaviens upplösande utgör utan tvekan en stor oroshärd (bortsett från vansinnigheterna och den ”etniska rensningen”). Man kan frukta att krig åter bryter ut mellan Kroatien och Serbien.

Trots den fredliga separationen, kan Slovakien utvecklas på ett farligt sätt.

Rysslands militära agerande mot Georgien var ett brott mot Helsingforsdeklarationen. Nästa drag blev annekteringen av Krim och stöd åt det proryska agerandet i östra Ukraina. Även det var ett brott mot Helsingforsdeklarationen. Ryssland har svårt att ta Ukrainas självständighet på allvar.

Belarus eller Vitryssland saknar helt tidigare traditioner som självständig stat. Därmed kan nog Vitryssland trots allt både politiskt och ekonomiskt betraktas som en del av Ryssland.

Kaliningradenklavens framtid är minst sagt oroväckande.

Utan tvekan har Rysslands framtida vägval stor betydelse för det övriga Europas utveckling. En statsstat som helt saknar demokratiska traditioner. I en intervju i TV med en rysk bonde konstaterade denne att befolkningen alltid, förr som nu, varit livegna under en styrande maktelit. Det är bara makteliten som förändrats.[13]

Vad kan hända?

Situationen i delar av Europa är den samma som tidigare. Norra Ishavet är av vital betydelse för Rysslands kärnvapen.

Det mellersta området karaktäriseras av självständiga stater. De driver en påtaglig politisk strävan att ansluta sig till ”västvärlden”. Tjeckien och Slovakien har separerat.

I gränsområdet mellan denna mellersta del och norra Europa upplever Ryssland ett växande säkerhetspolitiskt hot. Detta har bl.a. medfört ett ökat samarbete mellan Ryssland och Belarus. Vi kan konstatera hur OSSE har accepterat att Ryssland får behålla större styrkor i flankområdena än vad den ursprungliga överenskommelsen angivit.

De självständiga staterna i östra Europa har anslutit sig till Nato. USA verkar vilja driva fram en säkerhetspolitisk lösning som bl.a. skulle innebära att Sverige orienteras österut. Vi skulle således återgå till den gamla situationen som rådde före 1809. Finland har uppenbarligen insett faran i en sådan politik. Inget av de länder som kan bli inblandade i detta är varje sig ensamma eller tillsammans tillräckligt starka för att stå emot påtryckningar utifrån. Om en sådan förskjutning skulle ske kommer det att ställas än högre krav på Sverige både vad gäller utrikes- och säkerhetspolitik som på vår förmåga att bedriva ”powerprojection” inom området. Och inte bara tala om det utan även vara beredda att ingripa med militär styrka och maktmedel.

Politiska motsättningar [14]

Europa som en dominerande kolonialmakt har raderats ut. Europas dominans bland världens stater kulturellt, vetenskapligt och ekonomiskt tog definitivt slut efter andra världskriget. Den europeiska politiken och dess balansgång har ersatts av en världsomfattande politisk balansgång mellan världsdelar. Sveriges geopolitiska läge är på väg att än tydligare än före andra världskriget utgöra en ”brygga” mellan makterna i öster respektive väster.

Sovjetunionens gränser beslöts genom freden i Paris men även genom avtal (bl.a. Jalta) på annat sätt. Sovjetunionen strävade efter att skapa ett starkt inflytande på de länder som ligger som buffertar mellan Östeuropa och Västeuropa.

Förverkligade drömmar – en nutida utopi?

Europa quo vadis?

Politikerna, riksdag och regering, bär det politiska ansvaret för såväl yttre som inre säkerhet. Försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att det kan ge politikerna handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige. Detta har blivit allt viktigare genom den ryska aggressiviteten i Sveriges närområde och det spända läget i omvärlden.

Ryssland strävar efter att bli relativt stark – åter en ”stormakt”. Genom att agera i närområdet splittras EU som därmed försvagas. Ryssland skapar också splittring mellan öst och väst inom EU genom att utnyttja sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd. Ett agerande som Ryssland anser vara nödvändigt för att återfå kontrollen över sina grannländer och åter kunna bli en (regional?) stormakt i paritet med USA.

Minnet är kort

Efter första världskriget talades om fred och ett gränslöst Europa. Detta gjordes med utgångspunkt från bittra erfarenheter från det fransk-tyska kriget på 1870-talet och de misslyckade förhandlingarna om rustningsbegränsningar. Nu eller aldrig var det dags att sätta punkt för de europeiska inbördeskrigen. Så sent som på 1930-talet planerade Storbritannien för att vara beredd på ett eventuellt krig om tio år. Denna planering rullades år från år ända fram till 1936. Sedan fick vi 1938 ”fred i vår tid”. Efter andra världskriget har åtminstone 38 krig genomlidits. Stater har genom makt tvingat andra stater till underkastelse – lydstater. Efter ”murens” fall har under 1990-talet fler människor dött i krigshandlingar i Europa än under tiden från krigsslutet 1945 till 1990.

Försvarsöverenskommelsen i Sverige 2015

Det finns många positiva men minst lika många negativa signaler i den nu presenterade försvarspropositionen. Det förslag som nu har presenterats är långt ifrån det behov som finns för att i fred och vid kriser kunna säkra vår territoriella integritet.

Det positiva

Tiden till sjöss och antalet övningar utökas.

Fem Visbykorvetter kompletteras med två Gävlekorvetter.

Det är ett svenskt strategiskt intresse att ha en militär närvaro på Gotland.

Flygtiden och antalet övningar utökas.

Det negativa

Fyra korvetter av totalt 11 skrotas.

Helikopter 14 för ubåtsjakt blir få och levereras sist.

Artilleriets kapacitet till indirekt bekämpning är för liten.

Markstridsförbanden ges inte möjlighet att vardera kunna utvecklas till ett brigadförband.

Slutsatser

Det går inte att ge politikerna godkänt för den politiska överenskommelsen och hävda att dess utformning förbättrar Sveriges förmåga att vara herre i eget hus. Sverige kan ha ett hur starkt försvar som helst men börjar omvärlden tvivla på vår försvarsförmåga begränsas ändå möjligheterna att föra en oberoende politik. Min slutsats är att även om arméförbanden i vårt närområde har minskat kvarstår behovet att övervaka och kontrollera luftrummet och haven över, på och under havsytan samt svenskt landterritorium. Att vara herrar i eget hus – den territoriella integriteten – har blivit allt viktigare.

Till sist är det kanske dags att ifrågasätta ”militär alliansfrihet” och ”neutral vid konflikt mellan nationer”. Krigets karaktär har förändrats från arméernas kamp på slagfältet till det totala kriget. Den väpnade terrorismen och vapenutvecklingen känner inga gränser. Alla, inte bara sjömän och soldater utan även barn, civila, sjuka och gamla blir offer i krigets framfart. Att då tro att enskilda länder kan hålla sig utanför framtida konflikter är kanske en utopi.

 

PS: Det går inte att köra bil från Falkenberg till Stockholm om drivmedlet bara räcker till Jönköping. DS

[1]    De civitate Dei, skrevs av Augustinus (biskop i Hippo Regius, Algeriet) efter visigoternas plundring av Rom 410 e kr.

[2]    Om krigens och fredens rätt (De jure belli ac pacis), Hugo Grotius 1625, från Nederländerna, levde 1583-1645 och kallad ”folkrättens fader”. Han var svensk ambassadör i Paris 1634-1644.

[3]    Militära ledare under kalla kriget. Stig Synnergren (Sveriges överbefälhavare 1970-1978) av Ulf Larsson.

[4]    Olof Palmes kongresstal om utrikes- och säkerhetspolitik 1984-09-17. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

[5]    Kosmopolis, Stephen Toulmin – Hur det humanistiska arbetet förfuskades, Ordfronts förlag, Stockholm 1995.

[6]    Platon och hans pedagogik – En tolkning med utgångspunkt från två kontrasterande pedagogiska processer, Monika Ringborg, HLS Förlag 2001.

[7]    De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen, Ove Bring sidan 103.

[8]    Paidiea, kommentarer till Werner Jaegers magnum opus ”Paideia”, Georg Henrik von Wright, Nya Argus 1947.

[9]    Centraleuropas renässans – Från Habsburg till Visegrád, Nicolaus Rockberger, SNS förlag 1994.

[10]   Det stolta tornet, Barbara Tuchman, Atlantis, Stockholm 1983 och Augusti 1914, Barbara Tuchman, Atlantis, Stockholm 1987.

[11]   I Ungern revs första delen av järnridån, DN 2009-04-20, och När järnridån öppnades, Vårt Försvar, Walburga Habsburg Douglas intervjuas av Bo Hugemark.

[12]   Det jugoslaviska sammanbrottet – En analys av skuldfrågan avseende den jugoslaviska statens sönderfall i början av 1990-talet, Peter Ekström, Lunds universitet Institutionen för Öst- och Centraleuropastudier 2005.

[13]   Ryssland har haft svårt att acceptera de forna delrepublikernas självständighet. Detta ledde under tjugoförsta århundradet till en väl planerad provokation och militär insats som splittrade Georgien och två av landets delar blev mer eller mindre helt beroende av Ryssland. Denna insats kan ses som en ”förövning” inför agerandet i Ukraina. Uttalanden och ageranden av Ryssland visar tydligt att man ser Ukrainas frigörelse som en parentes under Rysslands svaghetstillstånd efter Sovjetunionens upplösning. Det bör också noteras att i samband med frigörelsen så överlämnade Ukraina alla sina kärnladdningar till Ryssland. Detta gjordes för att bl.a. inte bryta mot spridningsavtalet. Rysslands annektering av Krim och (inofficiellt) deltagande i inbördeskriget i östra Ukraina liksom agerandet i Georgien är ett klart brott mot fredsavtalet efter andra världskriget och Helsingforsöverenskommelsen; ”Inga gränser i Europa får ändras med militära maktmedel”. Ukrainas självständighet är utan tvekan av stor säkerhetspolitisk betydelse. Rysslands strävan är helt uppenbar. Man vill återuppbygga sin status som supermakt.

[14]   Vårt framtida försvar, ÖB förlag, Malmö 1947

Läs artikeln i TiS 1/2016

 

Skolan i Falkenberg

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Skolan i Falkenberg
Av , 15 juli, 2016 16:23

Byråkrati styr grundskolan

Arbetet med förslag till förändrad grundskoleorganisation som HN har redovisat har på de flesta punkterna lämnat den grundläggande idén om folkundervisningen bakom sig.

Swensk författnings-Samling No 19, 1842 – Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga angående folkundervisningen i Riket, Gifwen Stockholms Slott den 18 junii 1842 – konstaterar att ”församlingarnas ansvar för barnaundervisningen” omformats till lag ”om folkundervisningen i Riket”.

Inriktningen var och är tydlig. Det var då och är även i dag den lokala organisationen som har ansvar för att organisera och genomföra barnaundervisningen. Att den lokala organisation i dag omfattar väsentligt större områden än församlingarna får inte innebära att den lokala anknytningen sätts i andra hand. Som vanligt gömmer sig politiker bakom att det är ett ”förslag från tjänstemännen”. Men tjänstemännens ansvar är att enbart ta fram förslag till de förändringar som de fått i uppdrag att utreda. Barn- och utbildningsnämnden har gett uppdraget till förvaltningen att den ska föreslå en förändrad organisation. Målsättningen med förändringen ska vara hög kvalitet i fråga om lokaler och ekonomi, lärarbehörighet, elevhälsa och transporter. Inte minst används behovet av rationalisering av ekonomiska skäl.

Vart tog ”eleven i centrum” vägen? I det förslag som redovisats saknar jag inriktningen att det i första hand är elevernas prestationer som utgör grunden. En grundläggande förutsättning är då att alla lärare är behöriga i de ämnen de undervisar i. Organisationen ska inte byggas upp utgående från lärarnas ämnesbehörighet.

Det finns inget som säger att förskolor med en avdelning är sämre än förskolor med flera avdelningar i samma byggnad. Det enda som talar för detta är möjligheterna att med ett minimum av anställda handskas med personalfrånvaro. En bra förskola med en avdelning kan vara guld värd. Bemanningen kan lösas med att vid förskolan med en avdelning anställa fler lärare än vad som erfordras vid en förskola med fem avdelningar.

Vart tog ”hela kommunen ska leva” vägen? Jag saknar inriktningen att eventuella förändringarna i första hand ska öka möjligheterna till bosättning i hela kommunen.

Det sägs att en utgångspunkt har varit den demografiska/geografiska utvecklingen. Men då är risken stor att det blir en prolongering av nuvarande trender. En koncentration till staden och övriga stora tätorter. Förskoleeleverna i synnerhet men även grundskoleeleverna ska så långt möjligt gå i skola i sin hemmamiljö. Skolvägen bör normalt inte överstiga 15 minuter och dessutom möjliggöra att eleverna själva kan ta sig till skolan.

Inte heller uppvisar förslaget en vilja till förändringar. Det är fullständigt orimligt att dessa ska behöva ses i mer än ett tioårsperspektiv. Det inger inget förtroende och uttrycker ingen vilja att med hög målsättning reellt utveckla en utbildningsmiljö med hög kvalitet. Kravet ska vara att den förändring som föreslås kan genomföras under en tvåårsperiod, en överblickbar framtid.

Förutom en förändring av för- och grundskolan satsar Falkenberg på att bygga ett nytt gymnasium. Ett gymnasium som ska ingå i ett nytt kunskapscentrum. Dessutom är gymnasiet en direkt ingång till ungdomarnas framtida yrkessysselsättning.

Tillsammans utgör såväl förändringarna i för- och grundskolan som gymnasiet ett grundläggande skäl till att genomföra en total översyn av utbildningens organisation i kommunen.

Det bör tillsättas en samlad utredning som i god tid före nästa val kommer med förslag till förändringar. Kommunstyrelsen bör ta initiativ till detta och lägga fast den politiska inriktning.

Enligt min mening ska följande ligga till grund för utredningen:

För gymnasiet

  • Befria gymnasiet från Barn- och utbildningsnämnden.
  • Inrätta en ny nämnd med ansvar för gymnasieutbildning och arbetsmarknad.
  • Lämna förslag till lokalisering av delar av gymnasiet till Ullared.

Förändringar i grundskolans lokalisering ska

  • ske med eleven i centrum,
  • öka elevernas prestationer,
  • öka förutsättningar till bosättning i hela kommunen samt
  • ansluta till befintliga tätorter inom kommunen.

Uppdraget ska ej ges till Barn- och utbildningsnämnden.

Heder åt Socialdemokraterna och Moderaterna, genom Per Svensson och Claës Ljung, som tydligt tagit avstånd från den pågående utredningen om för- och grundskolans framtida organisation och geografiska lokalisering. Självklart ska undervisningen vara konstandseffektiv. Men det får inte vara ekonomin utan ska vara elevernas kunskaper som är grunden för utformningen av skolorna.

Visst, jag vet att mitt förslag kommer att kosta pengar. Men är inte våra barn värda detta? Är det inte våra barns och deras barns framtid det handlar om?

Visst har kommunen råd! Kan Falkenberg finansiera elitfotboll med 1 miljon kronor i månaden då har vi också råd att satsa på kommande generationer.

 

Herman Fältström

Fri debattör

Regeringens förslag till inriktning av Försvarsmakten

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Regeringens förslag till inriktning av Försvarsmakten
Av , 23 april, 2015 23:15

Det finns många positiva men minst lika många negativa signaler i den nu presenterade försvarspropositionen.

Positivt
•    Ubåtsjaktförmågan är viktig för att bl.a. upprätthålla den territoriella integriteten. Genom utökad övningsverksamhet förbättras förmågan att jaga ubåt. Modifieringen av sju bevakningsbåtar som utrustas med antiubåtsgranatkastare och att fyra byggs om till bojbåtar skapar fler plattformar för ubåtsjakt jämfört med dagens planering vilket också ökar ubåtsjaktförmågan.
•    Fem Visbykorvetter kompletteras med två Gävlekorvetter vilka halvtidsmodifieras även vad avser ubåtsjaktförmåga inklusive sensorer och ledningssystem.
•    Det är ett svenskt strategiskt intresse att ha en militär närvaro på Gotland. En svensk militär närvaro på och runt Gotland har också en stabiliserande effekt på den militärstrategiska situationen i Östersjöområdet. En ny mekaniserad stridsgrupp organiseras på Gotland. Samtliga stridsvagnar tilldelas de mekaniserade bataljonerna och stridsgrupp Gotland.
•    Att två brigader organiseras med tillhörande brigadförband.
•    Att utbildningen för JAS 39 organiseras som krigsförband. Med 60 JAS bör ca 48 kontinuerligt kunna hållas operativa.
•    Att avvakta med beslut om ytterligare 10 JAS.

Negativt
•    Möjligheten att snabbt öka antalet fartyg med ubåtsjaktkapacitet tas ej tillvara. Göteborg och Kalmar skrotas. Stockholm och Malmö byggs om till vedettbåtar. I stället borde Göteborg och Kalmar halvtidsmodifieras på samma sätt som Gävle och Sundsvall samt Stockholm och Malmö livstidsförlängas.
•    Att helikopter 14 blir operativ enligt nu gällande planering vilket innebär att de helikoptrar som avses för ubåtsjakt blir mycket få och levereras sist. Ubåtsjakthelikoptrarna borde prioriteras och samtliga Hkp 14 borde bli utrustade för ubåtsjakt. Arméns behov av transporthelikoptrar är redan bra tillgodosett genom anskaffningen Black Hawk.
•    Den generella moderniseringen av markstridsförbanden. Det kommer att bli ett svart hål som kan svälja hur mycket pengar som helst. Dessutom tillför detta ingen ökad förmåga att att i fred och vid kriser värna den territoriella integriteten.
•    Att stridsflyget organiseras som sex stridsflygdivisioner. I stället borde de organiseras i fyra stridsflygdivisioner som baseras på Kallinge, Såtenäs, Malmen och Kallax.

Slutsats
Det går inte, hur gärna jag än skulle vilja, att ge politikerna godkänt för den politiska överenskommelsen och att dess utformning förbättrar Sveriges förmåga att ”vara herre i eget hus”.
Olof Palme konstaterade att vi kan ha ett hur starkt försvar som helst men börjar omvärlden tvivla på vår alliansfrihet begränsas ändå möjligheterna att föra en oberoende politik. Stefan Löfven har i en TV-intervju bekräftat detta.
Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna  i vårt närområde har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Att vara herrar i eget hus – den territoriella integriteten – har blivit allt viktigare.
Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Det förslag som nu har presenterats är långt i från det behov som finns för att i fred och vid kriser kunna säkra vår territoriella integritet.

Ska försvaret sluta att försvara Sverige?

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Ska försvaret sluta att försvara Sverige?
Av , 23 april, 2015 11:39

Försvarets rätt att använda vapen och öppna eld regleras i IKFN-förordningen. Enligt denna har försvaret rätt att bekämpa en ubåt ”utan föregående varning” och ”om det behövs får sådana vapen användas som medför risk för att ubåten sänks.”
Men nu har högkvarteret ”tänkt till”. Enligt Handbok IKFN-bilagan kan vapeninsatser ”som riskerar att medföra dödlig utgång” bara göras ”om det är absolut nödvändigt i syfte att tvinga upp en ubåt från undervattensläge på inre vatten”. Försvarets avsikt är att avbryta verksamheten eller tvinga upp ubåten. Vi får enligt IKFN-förordningen inte medvetet sänka den eller ge en order för att direkt döda någon i fredstid säger försvarsjuristen Magnus Sandbu.
Alla, utom uppenbarligen högkvarteret, vet att det är omöjligt att tvinga upp en ubåt utan att skada ubåten så svårt att fartygschefens val står mellan att sjunka eller (om det är möjligt) gå upp till ytan fört att rädda besättningen.
Detta är lika dåligt som försvarets ställningstagande att ”politikernas satsning på ubåtsjakt ger en felaktig avvägning inom försvarsmakten och försvårar för invasionsförsvaret”. Den signal detta ger till omvärlden är i klartext att Sverige inte kommer att bekämpa främmande ubåtar vare sig på inre eller yttre vatten.
Det räcker således inte med att minimera eller i grunden ta bort rimliga förutsättningar att upptäcka ubåtar. Ubåtsjakthelikoptrarna (hkp4) avskaffades 2001 samtidigt som nya beställdes. De nya helikoptrarna är ännu ej levererade och de få som ska utrustas för ubåtsjakt levereras sist. Med nuvarande prognos levereras dessa helikoptrar först en bit in på 2020-talet. Korvetter och bevakningsbåtar som också kan jag ubåt skrotas eller byggs om utan utrustning för ubåtsjakt.
Men vad bra! Eftersom vi i princip inte kan övervaka vårt sjöterritorium under havsytan så har skrivbordsarbetet avvärjt de flesta undervattenskränkningarna och om turen att upptäcka en främmande ubåt skulle vara framme så får marinen inte bekämpa ubåten på svenskt territorium!
Men det är väl så här:
”Genom skicklig planering har försvarsmakten lyckats förhindra kränkningar under havsytan genom att ta bort förutsättningarna för att upptäcka ubåtar på inre och yttre vatten. Nästa steg bör vara att släcka ner all primärradar och enbart övervaka luftrummet med sekundärradar. Och se – nu har försvarsmakten även lyckats förhindra kränkningar i luftrummet! Genom svenska administrativa beslut har vi blivit herrar i eget hus.”
Förstår inte FM ledning vad politikerna säger?

Gamla stan i Falkenberg

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Gamla stan i Falkenberg
Av , 14 april, 2015 17:12

Gamla stan som en helhet

Gamla stan ska betraktas som en helhet. Området begränsas av Hamngatan – Peter Åbergs väg – Nygatan – Hallanäsgatan. Inom detta område är bebyggelsen i stort bibehållen som den var under förra seklet. Det finns dock två undantag. Det ena är den nybyggnation som skett i områdets syd-västra del inom kvarteren Brännugnen 14, Lastlyckan och Lästen. Det andra är bostadshusen inom kvarteret Slottshagen.

Det finns mycket i Gamla stan som lockar besökare. Såväl pågående verksamheter som bevarade byggnader från gamla tider.

Gamla stan är en turistattraktion som alltid finns på plats, året runt. Detta borde värdesättas av kommunen. Vi som bor där vårdar våra fastigheter, men kommunen bryr sig inte om sin gatumark, sina markområden, staket, vägmärken, gatuskyltar, murar och fastigheter, utan låter mycket förfalla. Vi boende skäms för detta inför den stora mängd turister vi möter.

Gamla stan kunde vara den pärla för turismen som Falkenberg behöver, och som andra städer eftersträvar, men området är ständigt försummat av de flesta instanser i kommunen.

Det är miljön inom detta område som vi som bor där samlades för att samtala om. Det är viktigt att slå fast att det som redovisas nedan är ett förenklat referat som följd av den sammankomst som vi hade i Fältströmska gården de 31 mars 2015. I sammankomsten deltog 17 personer. Därutöver har ytterligare 12 personer hört av sig såväl muntligt som skriftligt. Även deras synpunkter har vävts in i referatet.

Läs mer  Gamla stan

Försvarets kommande inriktning

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Försvarets kommande inriktning
Av , 12 april, 2015 21:57

Det känns som om vi har förflyttat oss 30 tillbaka i tiden. Situationen är likartad men skiljer sig i vissa avseenden. Då hade vi bara ubåtsjakthelikoptrar (sedan jagarna avvecklats) som kunde bedriva ubåtsjakt. I dag har vi korvetter, bevakningsbåtar, minröjningsfartyg m.fl. som tillsammans kan bedriva ubåtsjakt men vi saknar ubåtsjakthelikoptrar. Då redovisades som grund för ÖB:s inriktning ”CM:s funktionsplan ubåtsskydd (1984)” och senare ”Beredskap, bevakning, ubåtsjakt och utveckling inom ubåtsskyddet 1988 (BUS 88)”. Denna senare låg till grund för ÖB:s, på regeringens uppdrag, redovisning av ubåtsskyddets kapacitet 1988, dess planerade utveckling och möjlig förstärkning. Dessa förslag uppgick (dåvarande prisläge) till 2 190 Mkr för investeringar och 400 Mkr/år för driften. Naturen och geografin är den samma som under 1980-talet. Därmed är de generella slutsatser m.m. som dessa studier redovisar fortfarande giltiga. Vi behöver inte uppfinna detta på nytt.

Under ”ubåtskrisens 80-tal” betonade Olof Palme värdet av att Sverige har förtroende i omvärlden att vare sig stå på den ena eller andra militäralliansens sida. I ett tal[1] anförde han bl.a.

• Vi kan ha ett hur starkt försvar som helst – men börjar omvärlden tvivla på vår alliansfrihet begränsas ändå möjligheterna att föra en oberoende neutralitetspolitik. Därför är alltid utrikespolitiken vår första försvarslinje.

• Å andra sidan – tror man inte på att vi har förmåga att värna vårt territorium också med militära medel kan inte heller neutralitetspolitiken fullföljas. Med hjälp av försvaret skall vi värna vårt territorium i fredstid. Vi skall kunna avvisa den som kränker vårt luftrum eller våra vatten. Och vårt försvar skall ha en sådan styrka att den som planerar ett angrepp i krigstid tänker sig för inför de risker ett sådant företag innebär.

• Detta är de två dimensionerna i den svenska säkerhetspolitiken.

Vid en intervju i TV[2] betonade Stefan Löven behovet av ett starkt försvar och att försvaret inte kan ersättas av ett medlemskap i NATO. Det är således Sveriges skyldighet att se till att Sverige är herre i eget hus. Det får inte finnas det minsta tvivel om detta. Med andra ord är det brister inom detta område som först måste tillgodoses.

Genom granskning av de resurser som nu står till buds och genom en analys av dessa kan vi komma fram till de sammansatta förband som kan sättas in för att hävda svensk integritet. Samtidigt som detta görs kommer vi otvetydigt finna områden som uppvisar brister. Dessa är (grov skattning) personal, tid till sjöss och i luften, markstridsförband på Gotland, antalet besättningar och fartyg, ubåtsjakthelikoptrar samt vapen.

Det är bra att vi ökar och samordnar övervakningen på marken, i luften och på havet. Men en stor brist är övervakningen (finns den över huvud taget?) av havet under ytan och på havsbottnen. Det är svårt att förstå hur ytterligare JAS, kustrobotar och kryssningsrobotar kan spana efter, upptäcka och bekämpa ubåtar och andra undervattensfarkoster.

Satsningar på soldaters (arméns) utrustning och på ytterligare JAS ger ingen ökning av svensk förmåga att i dag ”vara herrar i eget hus”. För FV gäller det att ha tillräckligt antal piloter till de JAS som nu finns så att FV kan hålla 12 JAS (= 6 rotar) taktiskt insatsberedda vid varje flottilj och ökad flygtid. För marinens del är ökad tid till sjöss, ”ubåt ny”, ”ubåtsjakthelikoptrar” samt ”fler fartyg med besättningar och åtminstone en och halv besättning per fartyg” nödvändiga. För arméns del är det gruppering av en bataljonsstridsgrupp på Gotland.

Minst två gånger under 2000-talet har försvaret varit underdimensionerat med fyra miljarder årligen. Detta inträffade i samband med 2004 års och 2008 års försvarsbeslut.

All erfarenhet pekar dessutom på att vid större förändringar behöver det avsättas pengar för att påbörja förändringarna. Om man inte gör det då tas det ekonomiska resurser från den nu pågående verksamheten. Med andra ord – oberoende av förstärkningens storlek så behövs ett ”startkapital” på 500 miljoner redan under 2015.

Läs mer:

FM & M ide v05

[1]    Olof Palmes kongresstal om utrikes- och säkerhetspolitik 1984-09-17. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

[2]    Rapport 2015-04-10.

Regeringens förslag till förstärkning av försvaret är otillräckligt.

kommentarer Kommentarer inaktiverade för Regeringens förslag till förstärkning av försvaret är otillräckligt.
Av , 14 mars, 2015 20:51

Efter försvarsbesluten i mitten av 1990-talet har försvarets ekonomi återigen försatts i obalans. Inför 2004 års försvarsbeslut kunde jag konstatera att den årliga underfinansieringen motsvarade ca fem till sex miljarder kronor per år. Detta kan hänföras till indragningar, avskaffandet av teknikfaktorn, budgetbegränsningar och ofinansierade nya uppdrag.

De blivande allianspartierna avvisade dåvarande regerings förslag och ansåg att försvarsmaktens ram var för liten i förhållande till uppdragen. Deras förslag innebar en ökning av ramen med 1 miljard per år. Om denna inriktning hade fullföljts efter 2006 års val hade försvaret fram till i dag disponerat ytterligare nio miljarder. Så blev aldrig fallet.

Sammantaget innebär detta en årlig underfinansiering under hela perioden från 2004 års försvarsbeslut med ca sex till sju miljarder per år. Samtidigt kan noteras att SIPRI konstaterat att under den gångna perioden har de svenska försvarsutgifterna fortsatt att minska. Det enda som i praktiken har satsats på är flygvapnet och deltagandet i internationella insatser.

Det talas vackert om att öka försvarets kapacitet inom landet. Brigader ska kunna mobiliseras, Gotland ska ha ett förvar redan i fred och kapaciteten att jaga och om nödvändigt sänka ubåtar ska återuppbyggas. Ja, det är rätt – återuppbyggas. Ubåtsjakten avvecklades snabbt och elegant under 1990-talet. Det var ju invasionsförsvar! Och man planerar att fortsätta att avveckla förband, fartyg och vapen som erfordras för att jaga ubåt.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att försvarsmakten föreslår en reell ökning av anslaget med fyra miljarder årligen.

Regeringen föreslår nu sex miljarder under fem år. Men i denna summa ingår omfördelningar inom försvarsramen samt kostnadsökningar (bl.a. arbetsgivaravgiften planeras att öka för unga). Reellt är ökningen därmed mindre än en miljard per år.

Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen. Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Att vara herrar i eget hus – den territoriella integriteten – har blivit allt viktigare.

Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Men det förslag som nu har presenterats är långt i från det behov som finns för att i fred kunna säkra vår territoriella integritet.