Regeringens förslag till förstärkning av försvaret är otillräckligt.

Av , 14 mars, 2015 20:51

Efter försvarsbesluten i mitten av 1990-talet har försvarets ekonomi återigen försatts i obalans. Inför 2004 års försvarsbeslut kunde jag konstatera att den årliga underfinansieringen motsvarade ca fem till sex miljarder kronor per år. Detta kan hänföras till indragningar, avskaffandet av teknikfaktorn, budgetbegränsningar och ofinansierade nya uppdrag.

De blivande allianspartierna avvisade dåvarande regerings förslag och ansåg att försvarsmaktens ram var för liten i förhållande till uppdragen. Deras förslag innebar en ökning av ramen med 1 miljard per år. Om denna inriktning hade fullföljts efter 2006 års val hade försvaret fram till i dag disponerat ytterligare nio miljarder. Så blev aldrig fallet.

Sammantaget innebär detta en årlig underfinansiering under hela perioden från 2004 års försvarsbeslut med ca sex till sju miljarder per år. Samtidigt kan noteras att SIPRI konstaterat att under den gångna perioden har de svenska försvarsutgifterna fortsatt att minska. Det enda som i praktiken har satsats på är flygvapnet och deltagandet i internationella insatser.

Det talas vackert om att öka försvarets kapacitet inom landet. Brigader ska kunna mobiliseras, Gotland ska ha ett förvar redan i fred och kapaciteten att jaga och om nödvändigt sänka ubåtar ska återuppbyggas. Ja, det är rätt – återuppbyggas. Ubåtsjakten avvecklades snabbt och elegant under 1990-talet. Det var ju invasionsförsvar! Och man planerar att fortsätta att avveckla förband, fartyg och vapen som erfordras för att jaga ubåt.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att försvarsmakten föreslår en reell ökning av anslaget med fyra miljarder årligen.

Regeringen föreslår nu sex miljarder under fem år. Men i denna summa ingår omfördelningar inom försvarsramen samt kostnadsökningar (bl.a. arbetsgivaravgiften planeras att öka för unga). Reellt är ökningen därmed mindre än en miljard per år.

Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen. Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Att vara herrar i eget hus – den territoriella integriteten – har blivit allt viktigare.

Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Men det förslag som nu har presenterats är långt i från det behov som finns för att i fred kunna säkra vår territoriella integritet.